Tittar på bilden av Stonehenge, som jag tagit själv under ett besök där för ganska precis ett år sedan. Hela resan var som en uppgradering och reaktivering av mig och min koppling till stenar sk standingstones, kristaller och kristallskallar.
Först en total härdsmälta på väg upp mot Glastonbury Tor den allra första dagen, som renade mig i hela mitt system. Inga bilder kan visas från det tillfället då jag var helt upptagen med att kämpa för mitt liv i en panikångestattack, som fick mig att tappa koncepterna, helt. Jo, jag hittade tillbaka, hade en väninna som bjöd in till skrattyoga inne i tornet och där kunde jag släppa både skräck och blockeringar.
Minns nu inte i vilken ordning allt kom, men ett besök i Nektans Glen blev en återkoppling till Ale Stenar på ett intressant sätt. Där var ett vackert område i och omkring en bergsskreva, med vattenfall, hängande växter och urgamla träd, som formade naturen där helt sagolik.
I en presentbod började jag prata med innehavaren av butiken om kristaller och hon böjer sig ner bakom disken och tar fram en jätte-lemurienkristall, berättar att den kom framkrypande ur vattenfallet förra Beltane, helt tagen ur sitt normala växtsammanhang. Hon undrade om jag ville meditera med den en stund. Ja, gissa...
Jag reste ju med Jonette Crowley och en grupp, så jag tog den till henne och frågade om hon ville ta med den i vår gemensamma meditation och det ville hon gärna.
Till saken hör att den här dagen hade Margot Wahlström bjudit in några personer från FNs säkerhetsråd, för att diskutera något allvarligt läge. Hon bjöd in dem till Backåkra, som ligger bara några kilometer från Ale Stenar som är vårt lands största skeppssättning.
Den här kärleks- och fredsmeditationen vi gjorde kopplade mig samman med de stenarna där hemma (Ale Stenar, samt Anunds Hög)...och alla andra stenar, standingsstones i världen i renaste kärleksflöde och blev någon slags introduktion till nästa bekantskap.
Det var en magisk upplevelse, så fylld av kärlek, glädje och tacksamhet.
Den dagen vi åkte till Stonehenge fick vi kliva upp i ottan. Inte min favorittid på dygnet, men det blev en speciell upplevelse att se solen skina genom den ganska täta dimma som var. Det skapade ett sällsamt ljus under resan fram till stenarna.
Att se dem framträda i diset blev ett stort ögonblick, bara det. Jag har ju sett bilder av dem hundratals gånger, men inget hade förberett mig för hur det var att möta dem i verkliga livet. Vi gick som i en spiral runt dem och närmade oss i vördnad. Direkt innanför cirkeln sveptes jag åt sidan, fullständigt tagen av upplevelsen av de energier som flödade emot mig. Jag (vi) välkomnades i kärlek och igenkännande, i djupaste glädje och ömsesidig respekt. Det var stort, vackert, upplyftande och jag förflyttades till någon annan dimension, tidsaxel eller en vortex, in i alltets öga. Det är omöjligt att sätta ord på allt som flödade in i mig där från allra första steget in och de första minuterna där.
https://www.youtube.com/watch?v=zYpqgwnnmA0
Länken går till ett klipp om Yangtze i Glastobury.
På en gemensam middag ber Jonette oss att samlas i ett av konferensrummet på hotellet för hon vill berätta en historia för oss. Hon och ett par till hade gjort en lite privat utflykt på eftermiddagen.
När jag kliver in genom dörren till rummet så snurrar det till i mitt huvud och jag fick uppsöka en stol snabbt för att inte trilla omkull. Medan jag satt och väntade på att alla skulle samlas så känner jag en stark energikontakt med rysningar och tårar som vill rinna över. Vad är på G?
Jo, det var så att en av kvinnorna hade fått till sig att hon skulle uppsöka en kristallskalle i Glastonbury, under vår resa. Så hon frågade vår engelska guide och om kunde begripa vart hon skulle hitta rätt skalle. Joo, det finns en omtalad som bor hos en äldre dam. Jag kollar!
Det gick bra att komma på besök så tre ur vår grupp var där. Jonette var skeptisk, men fick ju tillstå att det var något alldeles extra med den där lilla figuren och jag som inte ens träffade den fick en klar hälsning hem till min The Golden One och en uppgradering av min förmåga att kontakta den och alla andra skallar jag träffar.
Återigen en händelse som satt spår i mig och som gjorde resan magisk och helande på så många sätt jag aldrig kunnat förutse.
Först en total härdsmälta på väg upp mot Glastonbury Tor den allra första dagen, som renade mig i hela mitt system. Inga bilder kan visas från det tillfället då jag var helt upptagen med att kämpa för mitt liv i en panikångestattack, som fick mig att tappa koncepterna, helt. Jo, jag hittade tillbaka, hade en väninna som bjöd in till skrattyoga inne i tornet och där kunde jag släppa både skräck och blockeringar.
Minns nu inte i vilken ordning allt kom, men ett besök i Nektans Glen blev en återkoppling till Ale Stenar på ett intressant sätt. Där var ett vackert område i och omkring en bergsskreva, med vattenfall, hängande växter och urgamla träd, som formade naturen där helt sagolik.
I en presentbod började jag prata med innehavaren av butiken om kristaller och hon böjer sig ner bakom disken och tar fram en jätte-lemurienkristall, berättar att den kom framkrypande ur vattenfallet förra Beltane, helt tagen ur sitt normala växtsammanhang. Hon undrade om jag ville meditera med den en stund. Ja, gissa...
Jag reste ju med Jonette Crowley och en grupp, så jag tog den till henne och frågade om hon ville ta med den i vår gemensamma meditation och det ville hon gärna.
Till saken hör att den här dagen hade Margot Wahlström bjudit in några personer från FNs säkerhetsråd, för att diskutera något allvarligt läge. Hon bjöd in dem till Backåkra, som ligger bara några kilometer från Ale Stenar som är vårt lands största skeppssättning.
Den här kärleks- och fredsmeditationen vi gjorde kopplade mig samman med de stenarna där hemma (Ale Stenar, samt Anunds Hög)...och alla andra stenar, standingsstones i världen i renaste kärleksflöde och blev någon slags introduktion till nästa bekantskap.
Det var en magisk upplevelse, så fylld av kärlek, glädje och tacksamhet.
Den dagen vi åkte till Stonehenge fick vi kliva upp i ottan. Inte min favorittid på dygnet, men det blev en speciell upplevelse att se solen skina genom den ganska täta dimma som var. Det skapade ett sällsamt ljus under resan fram till stenarna.
Att se dem framträda i diset blev ett stort ögonblick, bara det. Jag har ju sett bilder av dem hundratals gånger, men inget hade förberett mig för hur det var att möta dem i verkliga livet. Vi gick som i en spiral runt dem och närmade oss i vördnad. Direkt innanför cirkeln sveptes jag åt sidan, fullständigt tagen av upplevelsen av de energier som flödade emot mig. Jag (vi) välkomnades i kärlek och igenkännande, i djupaste glädje och ömsesidig respekt. Det var stort, vackert, upplyftande och jag förflyttades till någon annan dimension, tidsaxel eller en vortex, in i alltets öga. Det är omöjligt att sätta ord på allt som flödade in i mig där från allra första steget in och de första minuterna där.
https://www.youtube.com/watch?v=zYpqgwnnmA0
Länken går till ett klipp om Yangtze i Glastobury.
På en gemensam middag ber Jonette oss att samlas i ett av konferensrummet på hotellet för hon vill berätta en historia för oss. Hon och ett par till hade gjort en lite privat utflykt på eftermiddagen.
När jag kliver in genom dörren till rummet så snurrar det till i mitt huvud och jag fick uppsöka en stol snabbt för att inte trilla omkull. Medan jag satt och väntade på att alla skulle samlas så känner jag en stark energikontakt med rysningar och tårar som vill rinna över. Vad är på G?
Jo, det var så att en av kvinnorna hade fått till sig att hon skulle uppsöka en kristallskalle i Glastonbury, under vår resa. Så hon frågade vår engelska guide och om kunde begripa vart hon skulle hitta rätt skalle. Joo, det finns en omtalad som bor hos en äldre dam. Jag kollar!
Det gick bra att komma på besök så tre ur vår grupp var där. Jonette var skeptisk, men fick ju tillstå att det var något alldeles extra med den där lilla figuren och jag som inte ens träffade den fick en klar hälsning hem till min The Golden One och en uppgradering av min förmåga att kontakta den och alla andra skallar jag träffar.
Återigen en händelse som satt spår i mig och som gjorde resan magisk och helande på så många sätt jag aldrig kunnat förutse.